Vi människor begreppsbildar den verklighet vi ser genom att allokera (hänföra) enheter, t ex organismer, till kategorier (dvs ändliga klasser), såsom t ex "arter", via de typologiska idéer vi har i våra huvuden om likheter och olikheter mellan enheterna, i en allmän mening kallade "klasser", men specifikt kallade oändliga klasser (även "typer"). Våra typologiska idéer om likheter och olikheter mellan enheter vi ser (ie, de oändliga klasserna, eller typerna) fungerar alltså som katalysatorer för vår allokering av enheterna till kategorier (ie, ändliga klasser).
Den inriktning inom biologisk systematik som kallas "kladistik" gör dock tvärtom. "Tvärtom" i detta sammanhang innebär att den sammanblandar (förvirrar) kategorier med klasser (dvs ändliga klasser med oändliga klasser), och genom detta också sammanblandar (förvirrar) båda dessa med enheter, dvs kör begreppsbildningen baklänges för att istället förvirra (sammanblanda) begreppen. Traditionellt kallas denna sammanblandning (förvirring) för en sammanblandning av sort och sak. Kladistiken är alltså en konsekvent sammanblandning av sort och sak i avsikt att sammanblanda begrepp och enheter, dvs begreppsförvirring.
Anledningen till kladistik är att kladister tror att den kan leda oss till det "sanna ursprunget" för begreppen, vilka de tror att vi inte hittar på själva utan istället är reella, dvs existerande, enheter, trots att begreppsförvirring motsäger begreppsbildning per definition, såsom en förvirring motsäger den uppdelning den förvirrar per definition, och således endast kan resultera i alla andra begreppsbildningar förutom den som den förvirrar, dvs den som kladistiken kallar "kodning av egenskaper i karaktärer och karaktärstillstånd", utan självmotsägelse. Själva förvirringen ligger i att kladistikens "analys" omvänder de egenskaper den har kodat såsom samtidiga begrepp i den initiala begreppsbildningen till på varandra följande begrepp i den resulterande begreppsbildningen, och motsäger därmed den intiala begreppsbildningen med den resulterande begreppsbildningen. Denna "analys" är alltså i praktiken en grundläggande självmotsägelse, dvs förvirring. Varje enskild sådan begreppsförvirring är alltså självmotsägande; något av den initiala eller den resulterande begreppsbildningen är fel per definition. De kan aldrig överensstämma. Kladisterna tror alltså att denna paranoida "analys" kan leda dem till det "sanna ursprunget" för begreppen, när det enda den INTE kan leda dem till är just det. Orsaken till denna (kanske överraskande) omöjlighet ligger dock inte i hur en sådan "analys" utförs, utan istället i att begreppen helt enkelt inte är reella, dvs inte är existerande enheter, utan något vi själva hittar på, därför att sådana påhittade enheter har ett tvetydigt ursprung per definition (ie, ett verkligt och ett imaginärt), då enheterna är imaginära per definition.
Kladister sammanblandar (förvirrar) alltså begrepp med enhet (ie, sort med sak), och tror då felaktigt att begreppen är reella enheter, vilket leder dem till tron att Willi Hennig's "analys" kan hitta ursprunget för begreppen. Problemet för dem är att begreppen inte kan vara reella enheter, vilket man själv kan räkna ut och Betrand Russell också demonstrerade med Russell's paradox 1901.
Visar inlägg med etikett kladistik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kladistik. Visa alla inlägg
onsdag 29 maj 2013
tisdag 29 januari 2013
Förklaring av kladistik
Den inriktning i biologisk systematik som kallas "kladistik" är egentligen en sammanblandning av sak och sort som vänder upp och ner på dem, dvs fokuserar på sort istället för sak. Genom detta förvandlar den Darwins illuistration av evolution från att vara en fundamentalt inkonsekvent illustration i termer av sorter till att vara en till synes självklar illustration av Livets Träd. Det stora problemet med denna förvandling är att sammanblandningen av sak och sort leder in i Russell's paradox, dvs är paradoxalt självmotsägande, därför att det betyder att detta till synes självklara Livets Träd för sorter inte har en enda konsekvent lösning, dvs att alla möjliga lösningar av det är självmotsägande.
(Grundproblemet är att sorter inte uppkommer genom dikotom splittring, utan genom förändring av enskilda saker över tid, därför att det betyder att interna linjer i varje möjligt Livets träd kommer att inkludera egenskaper som i verkligheten har funnits vid olika, dvs på varandra följande, tidpunkter, så kallade "felande länkar". Orsaken till sådana "felande länkar" är alltså att en dikotomt förgrenande modell av evolution är fundamentalt inkonsekvent i att blanda ihop sak och sort. Sådana "felande länkar" är alltså ett tankefel, inte något som verkligen har funnits, dvs, inte något att leta efter, lika lite som någor enskilt sant Livets träd. Nej, evolution måste beskrivas orthogonalt, som i den Linneanska systematiken, därför att den sker över verklighetens alla fyra dimensioner).
Problemet med kladistik är att det är mycket lättare att luras in i den än att förstå vad problemet med den är, och att när man väl har lurats in i den, så kan man i värsta fall inleda ett praktiskt sökande efter något som inte står att finna (om man nu inte sysslar med något helt annat, vilket kladisterna tenderar att göra efter ett tag).
(Grundproblemet är att sorter inte uppkommer genom dikotom splittring, utan genom förändring av enskilda saker över tid, därför att det betyder att interna linjer i varje möjligt Livets träd kommer att inkludera egenskaper som i verkligheten har funnits vid olika, dvs på varandra följande, tidpunkter, så kallade "felande länkar". Orsaken till sådana "felande länkar" är alltså att en dikotomt förgrenande modell av evolution är fundamentalt inkonsekvent i att blanda ihop sak och sort. Sådana "felande länkar" är alltså ett tankefel, inte något som verkligen har funnits, dvs, inte något att leta efter, lika lite som någor enskilt sant Livets träd. Nej, evolution måste beskrivas orthogonalt, som i den Linneanska systematiken, därför att den sker över verklighetens alla fyra dimensioner).
Problemet med kladistik är att det är mycket lättare att luras in i den än att förstå vad problemet med den är, och att när man väl har lurats in i den, så kan man i värsta fall inleda ett praktiskt sökande efter något som inte står att finna (om man nu inte sysslar med något helt annat, vilket kladisterna tenderar att göra efter ett tag).
måndag 3 september 2012
Kladistik är intressant i många avseenden
Den nya inriktningen i biologisk systematik som kallas "kladistik" (kladism) är verkligen intressant i många avseenden.
Den är egentligen en direkt cirkularitet vari man "rekonstruerar" en klassificering som man också börjar med. En sådan "rekonstruktion" leder alltså inte till någon överraskning, utan är endast den klassificering som ens egen initiala klassificering leder till när man minimerar dess interna motsägelser. Den optimerar alltså ens egen klassificering genom att minimera dess motsägelser.
Kladismens grundläggande idé är att det finns en enda klassificering som är sann, vilken kladistiken kallar Livets Träd, och tanken är att optimeringen av klassificeringen ultimat ska nå denna sanna klassificering. Argumentet är att "något Livets träd måste ju vara sant" och då spelar det ingen roll att vägen till det är en direkt cirkularitet.
Den kritiska frågan för kladismen är således om "något Livets träd" måste vara sant. För att besvara denna fråga måste man bena ut vad kladisterna menar med "Livets träd". För ett kritiskt sinne tycks det inte vara något annat än en klassificering. Kladismen börjar ju med klasser och klassificerar sedan dessa klasser. Att kladisterna själva anser att de initiala klasserna representerar "arter" spelar mindre roll, eftersom det för det första saknar betydelse och för det andra leder in i en annan komplicerad fråga om vad kladisterna menar med sådana "arter". Det viktiga är att vad kladismen egentligen gör är att klassificera klasser. Så, den kritiska frågan är om någon klassificering måste vara sann, dvs, om det finns en enda klassificering som är sann (i ljuset av evolutionsteorin förstås).
Problemet för kladismen är att Bertrand Russell visade 1901, alltså långt innan kladismens födelse, (med Russell's paradox) att klassificering ultimat är paradoxalt självmotsägande. Det innebär att en optimering såsom den kladistiska är förutbestämd att hamna i en paradoxal självmotsägelse. Detta motsäger alltså kladismens grundläggande idé att det finns en enda klassificering som är sann. Istället är klassificering tydligen inneboende inkonsekvent. Det innebär att inte "något Livets träd" måste vara sant, utan att själva idén "Livets träd" är paradoxalt självmotsägande. Den kritiska frågan för kladismen om huruvida "något Livets träd" måste vara sant har alltså svaret att nej, det måste det inte, dvs, att inget Livets träd måste vara sant.
Detta faktum är totalt obegripligt för kladister, eftersom de således utgår ifrån ett felaktigt grundantagande (axiom) och de inte kan begripa hur detta kan vara fel. Felet ligger (dock tydligen) i att kladisterna (likt Platon) antar att klasser är reella, dvs verkligen finns, eftersom klasser således är ultimat paradoxalt självmotsägande (vilket Bertrand Russell visade). Den konsekventa inriktningen är således tydligen att de objekt Platon föraktade såsom illusioner istället är reella, dvs verkliga (vilket också Wilhelm af Occam hävdade). Platons tredelade uppdelning av verkligheten och vår uppfattning av den (ie, idévärlden) är konsekvent, men hans antagande att verkligheten ligger i "den perfekta" idévärlden är tydligen fel, vilket Russell's paradox visade genom att visa att idévärlden är paradoxalt självmotsägande. Detta faktum hade således varit totalt obegripligt också för Platon.
Vad detta faktum visar är att kontinuerlig förändring (och imperfektion) är vad vi har att förhålla oss till. I denna kontext finns det inget enda sant "Livets träd". Istället finns det flera lika sanna "Livets träd", dvs begreppet är relativt. Det beror på vad vi tittar på.
Det mest intressanta med kladistik är alltså att den har spetsat till motsättningen mellan realister (de som antar att klasser är reella) och nominalister (de som antar att objekt är reella), och därmed tvingat oss till en sammanfattning av var forskningen står idag, och där vinner nominalister över realister. (Realism i denna kontext ska inte sammanblandas med pragmatism. Den handlar enbart om att anta att klasser är reella).
Kanske visar kladistiken att realismen är förutbestämd att hamna i sin egen fälla, dvs Russells paradox. Väl där, måste den ju försöka "rädda skenet" genom att hålla fast vid den till det bittra slutet. Kanske kan allmänhetens bristande förmåga att förstå rädda den genom rått maktutövande, dvs utesluta och ignorera sanningssägare som mig. Förr eller senare måste dock en sak som nu kan skönjas framträda i all sin prakt. Då, om inte förr, kommer konsekvenserna av Russells paradox att styra skeendet.
Den är egentligen en direkt cirkularitet vari man "rekonstruerar" en klassificering som man också börjar med. En sådan "rekonstruktion" leder alltså inte till någon överraskning, utan är endast den klassificering som ens egen initiala klassificering leder till när man minimerar dess interna motsägelser. Den optimerar alltså ens egen klassificering genom att minimera dess motsägelser.
Kladismens grundläggande idé är att det finns en enda klassificering som är sann, vilken kladistiken kallar Livets Träd, och tanken är att optimeringen av klassificeringen ultimat ska nå denna sanna klassificering. Argumentet är att "något Livets träd måste ju vara sant" och då spelar det ingen roll att vägen till det är en direkt cirkularitet.
Den kritiska frågan för kladismen är således om "något Livets träd" måste vara sant. För att besvara denna fråga måste man bena ut vad kladisterna menar med "Livets träd". För ett kritiskt sinne tycks det inte vara något annat än en klassificering. Kladismen börjar ju med klasser och klassificerar sedan dessa klasser. Att kladisterna själva anser att de initiala klasserna representerar "arter" spelar mindre roll, eftersom det för det första saknar betydelse och för det andra leder in i en annan komplicerad fråga om vad kladisterna menar med sådana "arter". Det viktiga är att vad kladismen egentligen gör är att klassificera klasser. Så, den kritiska frågan är om någon klassificering måste vara sann, dvs, om det finns en enda klassificering som är sann (i ljuset av evolutionsteorin förstås).
Problemet för kladismen är att Bertrand Russell visade 1901, alltså långt innan kladismens födelse, (med Russell's paradox) att klassificering ultimat är paradoxalt självmotsägande. Det innebär att en optimering såsom den kladistiska är förutbestämd att hamna i en paradoxal självmotsägelse. Detta motsäger alltså kladismens grundläggande idé att det finns en enda klassificering som är sann. Istället är klassificering tydligen inneboende inkonsekvent. Det innebär att inte "något Livets träd" måste vara sant, utan att själva idén "Livets träd" är paradoxalt självmotsägande. Den kritiska frågan för kladismen om huruvida "något Livets träd" måste vara sant har alltså svaret att nej, det måste det inte, dvs, att inget Livets träd måste vara sant.
Detta faktum är totalt obegripligt för kladister, eftersom de således utgår ifrån ett felaktigt grundantagande (axiom) och de inte kan begripa hur detta kan vara fel. Felet ligger (dock tydligen) i att kladisterna (likt Platon) antar att klasser är reella, dvs verkligen finns, eftersom klasser således är ultimat paradoxalt självmotsägande (vilket Bertrand Russell visade). Den konsekventa inriktningen är således tydligen att de objekt Platon föraktade såsom illusioner istället är reella, dvs verkliga (vilket också Wilhelm af Occam hävdade). Platons tredelade uppdelning av verkligheten och vår uppfattning av den (ie, idévärlden) är konsekvent, men hans antagande att verkligheten ligger i "den perfekta" idévärlden är tydligen fel, vilket Russell's paradox visade genom att visa att idévärlden är paradoxalt självmotsägande. Detta faktum hade således varit totalt obegripligt också för Platon.
Vad detta faktum visar är att kontinuerlig förändring (och imperfektion) är vad vi har att förhålla oss till. I denna kontext finns det inget enda sant "Livets träd". Istället finns det flera lika sanna "Livets träd", dvs begreppet är relativt. Det beror på vad vi tittar på.
Det mest intressanta med kladistik är alltså att den har spetsat till motsättningen mellan realister (de som antar att klasser är reella) och nominalister (de som antar att objekt är reella), och därmed tvingat oss till en sammanfattning av var forskningen står idag, och där vinner nominalister över realister. (Realism i denna kontext ska inte sammanblandas med pragmatism. Den handlar enbart om att anta att klasser är reella).
Kanske visar kladistiken att realismen är förutbestämd att hamna i sin egen fälla, dvs Russells paradox. Väl där, måste den ju försöka "rädda skenet" genom att hålla fast vid den till det bittra slutet. Kanske kan allmänhetens bristande förmåga att förstå rädda den genom rått maktutövande, dvs utesluta och ignorera sanningssägare som mig. Förr eller senare måste dock en sak som nu kan skönjas framträda i all sin prakt. Då, om inte förr, kommer konsekvenserna av Russells paradox att styra skeendet.
måndag 13 augusti 2012
Om livets träd
En dikotom förgreningsprocess, såsom en asexuell cellinje (eller Darwins modell av evolution), går inte att klassificera konsekvent. Anledningen är att processen i sig själv då måste vara både en enhet (dvs ett objekt) och en klass, vilket i sig själv innebär att den är en paradox (Russell's paradox), vilken är inkonsekvent per definition. En sådan process går alltså inte att klassificera konsekvent därför att klassificeringen i så fall skulle vara inkonsekvent. Idén om en sådan klassificering, dvs kladistik, ger alltså ett ansikte åt begreppet omöjlighet. Kladistiken strävar efter att finna den omöjliga klassificeringen av process i sig själv.Denna strävan är alltså en oändlig rekursion, dvs oändlig loop, per definition. Varje möjlig lösning innehåller motsägelser som pekar på andra lösningar.
Detta faktum är svårt att förstå i sig självt, men speciellt när det gäller Darwins modell av evolution, eftersom den tycks förutsätta att omöjligheten är möjlig. Denna tolkning bygger dock på den felaktiga fördomen att Darwin med modellen hävdar att det finns ett enda sant livets träd, vilket han inte gör. Han hävdar endast att evolution kan beskrivas med ett träd. Det utesluter inte att evolution kan beskrivas lika korrekt med flera olika träd. Istället sliter han just med denna fråga i de 20 år det tar innan han (under stark press) publicerar sin teori. Både han och hans vapendragare (t ex Huxley) insåg att modellen kan missförstås, men åtminstone Huxley ansåg att detta problem fick man ta itu med senare. Den första prioriteten var att vinna över kreationisterna.
Tråkigt nog är det just denna möjlighet till missförstånd som Willi Hennig utnyttjade för att skapa kladismen (också kallad kladistiken). Detta gjorde han genom att särskilja den paradoxala klass som idag kallas "klader" och vilken egentligen är Russell's paradox (genom att peka på holofyletiska grupper och kalla dem för monofyletiska grupper). Genom detta öppnade han en möjlighet för fylogenetiken att attrahera trosinriktade personer, dvs att vara opportunistisk, men sänkte samtidigt dess vetenskapliga värde, eftersom denna öppning är lika inkonsekvent som, och på samma sätt som, kreationismen. Dvs, om Gud skapade världen, vem skapade då Gud? jämfört med: om om alla klasser har en enda ursprungsklass, vilken ursprungsklass har då denna klass? Dvs, var börjar klasser?
Istället borde fylogenetiken ha konfronterat det faktum att ett "livets träd" måste vara en approximation, dvs att det måste finnas flera lika korrekta approximationer, innan Hennig presenterade missförståndet. Den borde ha insett att Linnés system faktiskt samlar grupper av sådana lika korrekta approximationer under ett enda paraply. Den borde ha förstått att entydighet i denna fråga är omöjlig. Om den hade gjort det, så hade Hennigs missförstånd varit omöjligt. Emellertid, när den nu inte gjorde det, så står vi här med kladistiken, vilket gör problemet mycket svårare. I detta läge har vi endast två alternativ: att fortsätta kladistikens fåfänga försök att uppnå en omöjlighet (och samtidigt förvirra unga studenters sinnen) eller att förkasta kladistiken, vilket är mycket svårare än ens någon kladist kunnat föreställa sig. När vi väl har släppt ut vargarna så styr vi inte längre deras beteende. Det enda hållbara alternativet (dvs det senare) är alltså mycket svårare än ens någon kladist kunnat föreställa sig.
Hur detta drama kommer att utveckla sig är svårt att spå, men det faktum att dumheten oftast vinner över klokskapet bådar sannerligen inte gott för fylogenetiken. Kanske kommer Darwins teori att förkastas som en teorins villfarelse, dvs tron på Russell's paradox.
Detta faktum är svårt att förstå i sig självt, men speciellt när det gäller Darwins modell av evolution, eftersom den tycks förutsätta att omöjligheten är möjlig. Denna tolkning bygger dock på den felaktiga fördomen att Darwin med modellen hävdar att det finns ett enda sant livets träd, vilket han inte gör. Han hävdar endast att evolution kan beskrivas med ett träd. Det utesluter inte att evolution kan beskrivas lika korrekt med flera olika träd. Istället sliter han just med denna fråga i de 20 år det tar innan han (under stark press) publicerar sin teori. Både han och hans vapendragare (t ex Huxley) insåg att modellen kan missförstås, men åtminstone Huxley ansåg att detta problem fick man ta itu med senare. Den första prioriteten var att vinna över kreationisterna.
Tråkigt nog är det just denna möjlighet till missförstånd som Willi Hennig utnyttjade för att skapa kladismen (också kallad kladistiken). Detta gjorde han genom att särskilja den paradoxala klass som idag kallas "klader" och vilken egentligen är Russell's paradox (genom att peka på holofyletiska grupper och kalla dem för monofyletiska grupper). Genom detta öppnade han en möjlighet för fylogenetiken att attrahera trosinriktade personer, dvs att vara opportunistisk, men sänkte samtidigt dess vetenskapliga värde, eftersom denna öppning är lika inkonsekvent som, och på samma sätt som, kreationismen. Dvs, om Gud skapade världen, vem skapade då Gud? jämfört med: om om alla klasser har en enda ursprungsklass, vilken ursprungsklass har då denna klass? Dvs, var börjar klasser?
Istället borde fylogenetiken ha konfronterat det faktum att ett "livets träd" måste vara en approximation, dvs att det måste finnas flera lika korrekta approximationer, innan Hennig presenterade missförståndet. Den borde ha insett att Linnés system faktiskt samlar grupper av sådana lika korrekta approximationer under ett enda paraply. Den borde ha förstått att entydighet i denna fråga är omöjlig. Om den hade gjort det, så hade Hennigs missförstånd varit omöjligt. Emellertid, när den nu inte gjorde det, så står vi här med kladistiken, vilket gör problemet mycket svårare. I detta läge har vi endast två alternativ: att fortsätta kladistikens fåfänga försök att uppnå en omöjlighet (och samtidigt förvirra unga studenters sinnen) eller att förkasta kladistiken, vilket är mycket svårare än ens någon kladist kunnat föreställa sig. När vi väl har släppt ut vargarna så styr vi inte längre deras beteende. Det enda hållbara alternativet (dvs det senare) är alltså mycket svårare än ens någon kladist kunnat föreställa sig.
Hur detta drama kommer att utveckla sig är svårt att spå, men det faktum att dumheten oftast vinner över klokskapet bådar sannerligen inte gott för fylogenetiken. Kanske kommer Darwins teori att förkastas som en teorins villfarelse, dvs tron på Russell's paradox.
lördag 4 februari 2012
Får kladistiken kläder om tillräckligt många såger att den har det?
Kladistik antar att vi kan "rekonstruera" det sanna Livets Träd, trots att något sådant Livets Träd naturligtvis inte kan hittas, eftersom det förutsätter att de olika specifika träden är lika, vilket de inte nödvändigtvis är. Man skulle naturligtvis kunna tänka sig att de olika specifika träden skulle kunna sammanfattas i ett enda sant Livets Träd, men det förutsätter att alla "klader" och "parafyletiska grupper" i de olika specifika träden sammanfaller, vilket de inte nödvändigtvis gör. Ett enda sant Livets Träd är alltså en praktiskt omöjlig tanke.
Ändå finns det kladister (som Per Sundberg och Mikael Härlin) som hävdar att de olika specifika livets träd faktiskt kan sammanfattas i ett enda Livets Träd, tvärs emot faktumet att de inte kan det. Hur ska man handskas med ett sådant hävdande? Vad ska man göra när det inte räcker med att visa att ett hävdande faktiskt är fel? Om man inte kan stoppa något som faktiskt är fel, vad kan man då stoppa? Vad gör vi, t ex, om en ny Hitler dyker upp och den tidens Per Sundberg och Mikael Härlin hävdar att han faktiskt har rätt, tvärs emot fakta? Måste vi då likt Torgny Segerstedt slåss för att hävda fakta emot ideologer? Väger en mängd människor tyngre än fakta? Har Kejsaren kläder om 1000 personer säger att han har det, 10 000 personer, 100 000 personer, 1 000 000 personer? Får Kejsaren kläder om tillräckligt många säger att han har det?
Nej, faktum är att kladistiken är en ny form av tanken om "naturliga grupper", vilken har dykt upp gång på gång i mänsklighetens historia. Vi tycks vara svaga för denna tanke, trots att den i en enkel kritisk granskning är omöjlig. Aldrig kommer någon att rekonstruera ett enda sant Livets Träd, därför att något sådant kan inte finnas per definition. Jakten på det är alltså tokig.
Ändå finns det kladister (som Per Sundberg och Mikael Härlin) som hävdar att de olika specifika livets träd faktiskt kan sammanfattas i ett enda Livets Träd, tvärs emot faktumet att de inte kan det. Hur ska man handskas med ett sådant hävdande? Vad ska man göra när det inte räcker med att visa att ett hävdande faktiskt är fel? Om man inte kan stoppa något som faktiskt är fel, vad kan man då stoppa? Vad gör vi, t ex, om en ny Hitler dyker upp och den tidens Per Sundberg och Mikael Härlin hävdar att han faktiskt har rätt, tvärs emot fakta? Måste vi då likt Torgny Segerstedt slåss för att hävda fakta emot ideologer? Väger en mängd människor tyngre än fakta? Har Kejsaren kläder om 1000 personer säger att han har det, 10 000 personer, 100 000 personer, 1 000 000 personer? Får Kejsaren kläder om tillräckligt många säger att han har det?
Nej, faktum är att kladistiken är en ny form av tanken om "naturliga grupper", vilken har dykt upp gång på gång i mänsklighetens historia. Vi tycks vara svaga för denna tanke, trots att den i en enkel kritisk granskning är omöjlig. Aldrig kommer någon att rekonstruera ett enda sant Livets Träd, därför att något sådant kan inte finnas per definition. Jakten på det är alltså tokig.
torsdag 22 december 2011
Den biologiska klassificeringens historia
Klassificering (egentligen begreppsbildning) är internt självmotsägande genom att splittra varje klass i (minst) två klasser. Varje klass är alltså både en klass och två eller flera klasser på samma gång. Denna inneboende självmotsägelse formulerades i logiska termer av Bertrand Russell 1901 och kallas idag Russels paradox.
Problemet med denna paradox kringrände (på engelska "bypassed") dock Aristoteles redan för 2350 år sedan genom att klassificera på två diametralt motsatta (kallade "ortogonala") nivåer, vilka han kallade "specificiteter" (dvs enskildheter) och "generaliteter" (dvs allmänheter), genom att särskilja det han kallade "specifika skillnader", dvs skillnader mellan specificiteter (enskildheter) av ett genus (dvs en allmänhet). Hans system "bröt" alltså upp verkligheten in i detta ortogonala system, dvs specificiter av olika generaliteter, istället för att helt platt klassificera objekt.
Aristoteles hade också en djup förståelse av vad han gjorde och varför, och förklarade det utförligt i många skrifter (i vilka han också skapade logiken som disciplin). Han förklarade bland annat att definitioner av begrepp är "en uppsättning ord som är ett, inte genom konjunktion [som logisk operator], såsom i Iliaden [det troligen äldsta bevarade Europeiska eposet], utan genom att referera till ett enskilt objekt". (Han avfärdade alltså uttryckligen den logiska konjunktionen som definitionsmetod, vilken kladistiken idag använder konsekvent (t ex "en klad är en monofyletisk grupp", dvs i en allmän mening: "en si är en så")).
Aristoteles löste alltså den "paradox" (dvs problemet med klassificeringens inneboende självmotsägelse) vi kan "känna" långt innan Russell kunde förklara den logiskt. Utvecklingen av detta problem tog dock ytterligare ett stort steg innan Russell kunde förklara det, i och med att Carl von Linné i början av 1700-talet konstruerade den hierarkiska sammansättningen av Aristoteles grundbult. Linné "flätade" alltså ihop Aristoteles specificiteter och generaliteter i mer omfattande specificiteter och generaliteter, i mer omfattande specificiteter och generaliteter, och så vidare... Detta system är alltså "Den enda konsekventa (dvs icke självmotsägande) klassificeringen" i en allmän mening, vilket är allt vi kan uppnå med Aristoteles system. Det utgör alltså en slutpunkt för denna startpunkt (vilken också är startpunkten för dagens traditionella vetenskap, dvs objektiv vetenskap, eller empirisk deduktion). (Linné är alltså VÄLDIGT stor, de facto oomkullrunkelig, faktiskt upphovet till dagens "appar".)
Linnés system (liksom Einsteins teoretiska upptäckt att tiden är relativ till rummet, vilken senare bekräftades empiriskt) skapade naturligtvis förstämning hos företrädare för den motsatta uppfattningen, dvs att klasser är reella och att definitioner således ska vara konjuktioner, kallad realism (åsyftande dess axiom att klasser är reella). På 1960-talet gick de dock till frontalangrepp på objektiviteten ledda av den Tyske entomologen Willi Hennig genom att helt frankt hävda att en klass, vilken han kallade "monofyletisk grupp" men vilken senare kom att kallas "klad", är vad han kallade "naturliga grupper". Angeppet återupplivade den för-Aristotelianska (och således för-vetenskapliga) uppfattningen som företräddes av Parmenides och representeras i Iliaden, att klasser är reella (med den ultimata logiska slutsatsen att världen "egentligen" är oföränderlig, dvs att förändring endast äger rum i våra huvuden). Hur Hennig kunde komma på idén att återuppliva denna förkastade uppfattning trots de brister som ledde till dess förkastande är obegripligt om man inte antar att Hennig var okunnig om såväl begreppsbildningens, vetenskapens, och filosofins utveckling de senaste 2500 åren. Den går endast att förstå genom att anta att Hennig (och därmed också hans efterföljare) helt enkelt är okunniga.
Problemet med realism är, naturligtvis, detsamma idag som det var för 2500 år sedan, dvs att den är inneboende självmotsägande (i.e., paradoxal), dvs praktiskt orealistisk, av den enkla anledningen att klasser är internt självmotsägande genom att splittra varje klass i (minst) två klasser. Om man, likt kladister, letar efter den så söker man alltså förgäves. Bättre vore att att de tänkte om själva från botten och upp, isället för att lura in unga studenter i denna fälla genom konsekvent begreppsförvirring.
Problemet med denna paradox kringrände (på engelska "bypassed") dock Aristoteles redan för 2350 år sedan genom att klassificera på två diametralt motsatta (kallade "ortogonala") nivåer, vilka han kallade "specificiteter" (dvs enskildheter) och "generaliteter" (dvs allmänheter), genom att särskilja det han kallade "specifika skillnader", dvs skillnader mellan specificiteter (enskildheter) av ett genus (dvs en allmänhet). Hans system "bröt" alltså upp verkligheten in i detta ortogonala system, dvs specificiter av olika generaliteter, istället för att helt platt klassificera objekt.
Aristoteles hade också en djup förståelse av vad han gjorde och varför, och förklarade det utförligt i många skrifter (i vilka han också skapade logiken som disciplin). Han förklarade bland annat att definitioner av begrepp är "en uppsättning ord som är ett, inte genom konjunktion [som logisk operator], såsom i Iliaden [det troligen äldsta bevarade Europeiska eposet], utan genom att referera till ett enskilt objekt". (Han avfärdade alltså uttryckligen den logiska konjunktionen som definitionsmetod, vilken kladistiken idag använder konsekvent (t ex "en klad är en monofyletisk grupp", dvs i en allmän mening: "en si är en så")).
Aristoteles löste alltså den "paradox" (dvs problemet med klassificeringens inneboende självmotsägelse) vi kan "känna" långt innan Russell kunde förklara den logiskt. Utvecklingen av detta problem tog dock ytterligare ett stort steg innan Russell kunde förklara det, i och med att Carl von Linné i början av 1700-talet konstruerade den hierarkiska sammansättningen av Aristoteles grundbult. Linné "flätade" alltså ihop Aristoteles specificiteter och generaliteter i mer omfattande specificiteter och generaliteter, i mer omfattande specificiteter och generaliteter, och så vidare... Detta system är alltså "Den enda konsekventa (dvs icke självmotsägande) klassificeringen" i en allmän mening, vilket är allt vi kan uppnå med Aristoteles system. Det utgör alltså en slutpunkt för denna startpunkt (vilken också är startpunkten för dagens traditionella vetenskap, dvs objektiv vetenskap, eller empirisk deduktion). (Linné är alltså VÄLDIGT stor, de facto oomkullrunkelig, faktiskt upphovet till dagens "appar".)
Linnés system (liksom Einsteins teoretiska upptäckt att tiden är relativ till rummet, vilken senare bekräftades empiriskt) skapade naturligtvis förstämning hos företrädare för den motsatta uppfattningen, dvs att klasser är reella och att definitioner således ska vara konjuktioner, kallad realism (åsyftande dess axiom att klasser är reella). På 1960-talet gick de dock till frontalangrepp på objektiviteten ledda av den Tyske entomologen Willi Hennig genom att helt frankt hävda att en klass, vilken han kallade "monofyletisk grupp" men vilken senare kom att kallas "klad", är vad han kallade "naturliga grupper". Angeppet återupplivade den för-Aristotelianska (och således för-vetenskapliga) uppfattningen som företräddes av Parmenides och representeras i Iliaden, att klasser är reella (med den ultimata logiska slutsatsen att världen "egentligen" är oföränderlig, dvs att förändring endast äger rum i våra huvuden). Hur Hennig kunde komma på idén att återuppliva denna förkastade uppfattning trots de brister som ledde till dess förkastande är obegripligt om man inte antar att Hennig var okunnig om såväl begreppsbildningens, vetenskapens, och filosofins utveckling de senaste 2500 åren. Den går endast att förstå genom att anta att Hennig (och därmed också hans efterföljare) helt enkelt är okunniga.
Problemet med realism är, naturligtvis, detsamma idag som det var för 2500 år sedan, dvs att den är inneboende självmotsägande (i.e., paradoxal), dvs praktiskt orealistisk, av den enkla anledningen att klasser är internt självmotsägande genom att splittra varje klass i (minst) två klasser. Om man, likt kladister, letar efter den så söker man alltså förgäves. Bättre vore att att de tänkte om själva från botten och upp, isället för att lura in unga studenter i denna fälla genom konsekvent begreppsförvirring.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)