Kladistik är intressant i många avseenden

Den nya inriktningen i biologisk systematik som kallas "kladistik" (kladism) är verkligen intressant i många avseenden.

Den är egentligen en direkt cirkularitet vari man "rekonstruerar" en klassificering som man också börjar med. En sådan "rekonstruktion" leder alltså inte till någon överraskning, utan är endast den klassificering som ens egen initiala klassificering leder till när man minimerar dess interna motsägelser. Den optimerar alltså ens egen klassificering genom att minimera dess motsägelser.

Kladismens grundläggande idé är att det finns en enda klassificering som är sann, vilken kladistiken kallar Livets Träd, och tanken är att optimeringen av klassificeringen ultimat ska nå denna sanna klassificering. Argumentet är att "något Livets träd måste ju vara sant" och då spelar det ingen roll att vägen till det är en direkt cirkularitet.

Den kritiska frågan för kladismen är således om "något Livets träd" måste vara sant. För att besvara denna fråga måste man bena ut vad kladisterna menar med "Livets träd". För ett kritiskt sinne tycks det inte vara något annat än en klassificering. Kladismen börjar ju med klasser och klassificerar sedan dessa klasser. Att kladisterna själva anser att de initiala klasserna representerar "arter" spelar mindre roll, eftersom det för det första saknar betydelse och för det andra leder in i en annan komplicerad fråga om vad kladisterna menar med sådana "arter". Det viktiga är att vad kladismen egentligen gör är att klassificera klasser. Så, den kritiska frågan är om någon klassificering måste vara sann, dvs, om det finns en enda klassificering som är sann (i ljuset av evolutionsteorin förstås).

Problemet för kladismen är att Bertrand Russell visade 1901, alltså långt innan kladismens födelse, (med Russell's paradox) att klassificering ultimat är paradoxalt självmotsägande. Det innebär att en optimering såsom den kladistiska är förutbestämd att hamna i en paradoxal självmotsägelse. Detta motsäger alltså kladismens grundläggande idé att det finns en enda klassificering som är sann. Istället är klassificering tydligen inneboende inkonsekvent. Det innebär att inte "något Livets träd" måste vara sant, utan att själva idén "Livets träd" är paradoxalt självmotsägande. Den kritiska frågan för kladismen om huruvida "något Livets träd" måste vara sant har alltså svaret att nej, det måste det inte, dvs, att inget Livets träd måste vara sant.

Detta faktum är totalt obegripligt för kladister, eftersom de således utgår ifrån ett felaktigt grundantagande (axiom) och de inte kan begripa hur detta kan vara fel. Felet ligger (dock tydligen) i att kladisterna (likt Platon) antar att klasser är reella, dvs verkligen finns, eftersom klasser således är ultimat paradoxalt självmotsägande (vilket Bertrand Russell visade). Den konsekventa inriktningen är således tydligen att de objekt Platon föraktade såsom illusioner istället är reella, dvs verkliga  (vilket också Wilhelm af Occam hävdade). Platons tredelade uppdelning av verkligheten och vår uppfattning av den (ie, idévärlden) är konsekvent, men hans antagande att verkligheten ligger i "den perfekta" idévärlden är tydligen fel, vilket Russell's paradox visade genom att visa att idévärlden är paradoxalt självmotsägande. Detta faktum hade således varit totalt obegripligt också för Platon.

Vad detta faktum visar är att kontinuerlig förändring (och imperfektion) är vad vi har att förhålla oss till. I denna kontext finns det inget enda sant "Livets träd". Istället finns det flera lika sanna "Livets träd", dvs begreppet är relativt. Det beror på vad vi tittar på.

Det mest intressanta med kladistik är alltså att den har spetsat till motsättningen mellan realister (de som antar att klasser är reella) och nominalister (de som antar att objekt är reella), och därmed tvingat oss till en sammanfattning av var forskningen står idag, och där vinner nominalister över realister. (Realism i denna kontext ska inte sammanblandas med pragmatism. Den handlar enbart om att anta att klasser är reella).

Kanske visar kladistiken att realismen är förutbestämd att hamna i sin egen fälla, dvs Russells paradox. Väl där, måste den ju försöka "rädda skenet" genom att hålla fast vid den till det bittra slutet. Kanske kan allmänhetens bristande förmåga att förstå rädda den genom rått maktutövande, dvs utesluta och ignorera sanningssägare som mig. Förr eller senare måste dock en sak som nu kan skönjas framträda i all sin prakt. Då, om inte förr, kommer konsekvenserna av Russells paradox att styra skeendet.