Klassificering (egentligen begreppsbildning) är internt självmotsägande genom att splittra varje klass i (minst) två klasser. Varje klass är alltså både en klass och två eller flera klasser på samma gång. Denna inneboende självmotsägelse formulerades i logiska termer av Bertrand Russell 1901 och kallas idag Russels paradox.
Problemet med denna paradox kringrände (på engelska "bypassed") dock Aristoteles redan för 2350 år sedan genom att klassificera på två diametralt motsatta (kallade "ortogonala") nivåer, vilka han kallade "specificiteter" (dvs enskildheter) och "generaliteter" (dvs allmänheter), genom att särskilja det han kallade "specifika skillnader", dvs skillnader mellan specificiteter (enskildheter) av ett genus (dvs en allmänhet). Hans system "bröt" alltså upp verkligheten in i detta ortogonala system, dvs specificiter av olika generaliteter, istället för att helt platt klassificera objekt.
Aristoteles hade också en djup förståelse av vad han gjorde och varför, och förklarade det utförligt i många skrifter (i vilka han också skapade logiken som disciplin). Han förklarade bland annat att definitioner av begrepp är "en uppsättning ord som är ett, inte genom konjunktion [som logisk operator], såsom i Iliaden [det troligen äldsta bevarade Europeiska eposet], utan genom att referera till ett enskilt objekt". (Han avfärdade alltså uttryckligen den logiska konjunktionen som definitionsmetod, vilken kladistiken idag använder konsekvent (t ex "en klad är en monofyletisk grupp", dvs i en allmän mening: "en si är en så")).
Aristoteles löste alltså den "paradox" (dvs problemet med klassificeringens inneboende självmotsägelse) vi kan "känna" långt innan Russell kunde förklara den logiskt. Utvecklingen av detta problem tog dock ytterligare ett stort steg innan Russell kunde förklara det, i och med att Carl von Linné i början av 1700-talet konstruerade den hierarkiska sammansättningen av Aristoteles grundbult. Linné "flätade" alltså ihop Aristoteles specificiteter och generaliteter i mer omfattande specificiteter och generaliteter, i mer omfattande specificiteter och generaliteter, och så vidare... Detta system är alltså "Den enda konsekventa (dvs icke självmotsägande) klassificeringen" i en allmän mening, vilket är allt vi kan uppnå med Aristoteles system. Det utgör alltså en slutpunkt för denna startpunkt (vilken också är startpunkten för dagens traditionella vetenskap, dvs objektiv vetenskap, eller empirisk deduktion). (Linné är alltså VÄLDIGT stor, de facto oomkullrunkelig, faktiskt upphovet till dagens "appar".)
Linnés system (liksom Einsteins teoretiska upptäckt att tiden är relativ till rummet, vilken senare bekräftades empiriskt) skapade naturligtvis förstämning hos företrädare för den motsatta uppfattningen, dvs att klasser är reella och att definitioner således ska vara konjuktioner, kallad realism (åsyftande dess axiom att klasser är reella). På 1960-talet gick de dock till frontalangrepp på objektiviteten ledda av den Tyske entomologen Willi Hennig genom att helt frankt hävda att en klass, vilken han kallade "monofyletisk grupp" men vilken senare kom att kallas "klad", är vad han kallade "naturliga grupper". Angeppet återupplivade den för-Aristotelianska (och således för-vetenskapliga) uppfattningen som företräddes av Parmenides och representeras i Iliaden, att klasser är reella (med den ultimata logiska slutsatsen att världen "egentligen" är oföränderlig, dvs att förändring endast äger rum i våra huvuden). Hur Hennig kunde komma på idén att återuppliva denna förkastade uppfattning trots de brister som ledde till dess förkastande är obegripligt om man inte antar att Hennig var okunnig om såväl begreppsbildningens, vetenskapens, och filosofins utveckling de senaste 2500 åren. Den går endast att förstå genom att anta att Hennig (och därmed också hans efterföljare) helt enkelt är okunniga.
Problemet med realism är, naturligtvis, detsamma idag som det var för 2500 år sedan, dvs att den är inneboende självmotsägande (i.e., paradoxal), dvs praktiskt orealistisk, av den enkla anledningen att klasser är internt självmotsägande genom att splittra varje klass i (minst) två klasser. Om man, likt kladister, letar efter den så söker man alltså förgäves. Bättre vore att att de tänkte om själva från botten och upp, isället för att lura in unga studenter i denna fälla genom konsekvent begreppsförvirring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar