Kladistik är endast en självmotsägande paranoia

Vi människor begreppsbildar den verklighet vi ser genom att allokera (hänföra) enheter, t ex organismer, till kategorier (dvs ändliga klasser), såsom t ex "arter", via de typologiska idéer vi har i våra huvuden om likheter och olikheter mellan enheterna, i en allmän mening kallade "klasser", men specifikt kallade oändliga klasser (även "typer"). Våra typologiska idéer om likheter och olikheter mellan enheter vi ser (ie, de oändliga klasserna, eller typerna) fungerar alltså som katalysatorer för vår allokering av enheterna till kategorier (ie, ändliga klasser).

Den inriktning inom biologisk systematik som kallas "kladistik" gör dock tvärtom. "Tvärtom" i detta sammanhang innebär att den sammanblandar (förvirrar) kategorier med klasser (dvs ändliga klasser med oändliga klasser), och genom detta också sammanblandar (förvirrar) båda dessa med enheter, dvs kör begreppsbildningen baklänges för att istället förvirra (sammanblanda) begreppen. Traditionellt kallas denna sammanblandning (förvirring) för en sammanblandning av sort och sak. Kladistiken är alltså en konsekvent sammanblandning av sort och sak i avsikt att sammanblanda begrepp och enheter, dvs begreppsförvirring.

Anledningen till kladistik är att kladister tror att den kan leda oss till det "sanna ursprunget" för begreppen, vilka de tror att vi inte hittar på själva utan istället är reella, dvs existerande, enheter, trots att begreppsförvirring motsäger begreppsbildning per definition, såsom en förvirring motsäger den uppdelning den förvirrar per definition, och således endast kan resultera i alla andra begreppsbildningar förutom den som den förvirrar, dvs den som kladistiken kallar "kodning av egenskaper i karaktärer och karaktärstillstånd", utan självmotsägelse. Själva förvirringen ligger i att kladistikens "analys" omvänder de egenskaper den har kodat såsom samtidiga begrepp i den initiala begreppsbildningen till på varandra följande begrepp i den resulterande begreppsbildningen, och motsäger därmed den intiala begreppsbildningen med den resulterande begreppsbildningen. Denna "analys" är alltså i praktiken en grundläggande självmotsägelse, dvs förvirring. Varje enskild sådan begreppsförvirring är alltså självmotsägande; något av den initiala eller den resulterande begreppsbildningen är fel per definition. De kan aldrig överensstämma. Kladisterna tror alltså att denna paranoida "analys" kan leda dem till det "sanna ursprunget" för begreppen, när det enda den INTE kan leda dem till är just det. Orsaken till denna (kanske överraskande) omöjlighet ligger dock inte i hur en sådan "analys" utförs, utan istället i att begreppen helt enkelt inte är reella, dvs inte är existerande enheter, utan något vi själva hittar på, därför att sådana påhittade enheter har ett tvetydigt ursprung per definition (ie, ett verkligt och ett imaginärt), då enheterna är imaginära per definition.

Kladister sammanblandar (förvirrar) alltså begrepp med enhet (ie, sort med sak), och tror då felaktigt att begreppen är reella enheter, vilket leder dem till tron att Willi Hennig's "analys" kan hitta ursprunget för begreppen. Problemet för dem är att begreppen inte kan vara reella enheter, vilket man själv kan räkna ut och Betrand Russell också demonstrerade med Russell's paradox 1901.