Om livets träd

En dikotom förgreningsprocess, såsom en asexuell cellinje (eller Darwins modell av evolution), går inte att klassificera konsekvent. Anledningen är att processen i sig själv då måste vara både en enhet (dvs ett objekt) och en klass, vilket i sig själv innebär att den är en paradox (Russell's paradox), vilken är inkonsekvent per definition. En sådan process går alltså inte att klassificera konsekvent därför att klassificeringen i så fall skulle vara inkonsekvent. Idén om en sådan klassificering, dvs kladistik, ger alltså ett ansikte åt begreppet omöjlighet. Kladistiken strävar efter att finna den omöjliga klassificeringen av process i sig själv.Denna strävan är alltså en oändlig rekursion, dvs oändlig loop, per definition. Varje möjlig lösning innehåller motsägelser som pekar på andra lösningar.

Detta faktum är svårt att förstå i sig självt, men speciellt när det gäller Darwins modell av evolution, eftersom den tycks förutsätta att omöjligheten är möjlig. Denna tolkning bygger dock på den felaktiga fördomen att Darwin med modellen hävdar att det finns ett enda sant livets träd, vilket han inte gör. Han hävdar endast att evolution kan beskrivas med ett träd. Det utesluter inte att evolution kan beskrivas lika korrekt med flera olika träd. Istället sliter han just med denna fråga i de 20 år det tar innan han (under stark press) publicerar sin teori. Både han och hans vapendragare (t ex Huxley) insåg att modellen kan missförstås, men åtminstone Huxley ansåg att detta problem fick man ta itu med senare. Den första prioriteten var att vinna över kreationisterna.

Tråkigt nog är det just denna möjlighet till missförstånd som Willi Hennig utnyttjade för att skapa kladismen (också kallad kladistiken). Detta gjorde han genom att särskilja den paradoxala klass som idag kallas "klader" och vilken egentligen är Russell's paradox (genom att peka på holofyletiska grupper och kalla dem för monofyletiska grupper). Genom detta öppnade han en möjlighet för fylogenetiken att attrahera trosinriktade personer, dvs att vara opportunistisk, men sänkte samtidigt dess vetenskapliga värde, eftersom denna öppning är lika inkonsekvent som, och på samma sätt som, kreationismen. Dvs, om Gud skapade världen, vem skapade då Gud? jämfört med: om om alla klasser har en enda ursprungsklass, vilken ursprungsklass har då denna klass? Dvs, var börjar klasser?

Istället borde fylogenetiken ha konfronterat det faktum att ett "livets träd" måste vara en approximation, dvs att det måste finnas flera lika korrekta approximationer, innan Hennig presenterade missförståndet. Den borde ha insett att Linnés system faktiskt samlar grupper av sådana lika korrekta approximationer under ett enda paraply. Den borde ha förstått att entydighet i denna fråga är omöjlig. Om den hade gjort det, så hade Hennigs missförstånd varit omöjligt. Emellertid, när den nu inte gjorde det, så står vi här med kladistiken, vilket gör problemet mycket svårare. I detta läge har vi endast två alternativ: att fortsätta kladistikens fåfänga försök att uppnå en omöjlighet (och samtidigt förvirra unga studenters sinnen) eller att förkasta kladistiken, vilket är mycket svårare än ens någon kladist kunnat föreställa sig. När vi väl har släppt ut vargarna så styr vi inte längre deras beteende. Det enda hållbara alternativet (dvs det senare) är alltså mycket svårare än ens någon kladist kunnat föreställa sig.

Hur detta drama kommer att utveckla sig är svårt att spå, men det faktum att dumheten oftast vinner över klokskapet bådar sannerligen inte gott för fylogenetiken. Kanske kommer Darwins teori att förkastas som en teorins villfarelse, dvs tron på Russell's paradox.