Begreppsbildning är självmotsägande
Vår begreppsbildning av verkligheten är i grunden en klassificering av verkligheten. Problemet med detta är att klassificering är ultimat självmotsägande, vilket Bertrand Russell visade 1901 med det som senare kom att kallas Russell's paradox. Russell's paradox visar alltså att begreppsbildning är ultimat självmotsägande.
Anledningen till självmotsägelsen
Anledningen till denna ultimata självmotsägelse är att klassificering är inneboende ortogonal (dvs diametralt) självmotsägande genom att alla klasser innehåller andra klasser. Alla klasser är alltså både en och flera klasser samtidigt, vilket är självmotsägande.
Följdverkningar av självmotsägelsen
Denna begreppsbildningens inneboende självmotsägelsel har många följdverkningar, varav en är viktigare än alla andra. Den är att vi måste dela upp vår uppfattning av verkligheten i två aspekter: mönster och process, och sedan hålla dessa isär konsekvent, dvs för alltid, för att undvika att flytta över självmotsägelsen till våra egna resonemang om verkligheten. Om vi sammanblandar mönster och process (vilket kan ge intrycket av att vara "naturligt" för personer som inte förstår vetenskap), så likställer vi istället en motsägelse mellan ändliga klasser (dvs "kategorier") och oändliga klasser (dvs det vi vanligen endast kallar "klasser"), vilka är ortogonala, dvs diametralt motsatta, och således inte kan likställas, utan är motsägande per definition Då flyttar vi således över begreppsbildningens självmotsägelse ifrån verkligheten till våra egna resonemang om den.
Denna följdverkning innebär att idén om en otvetydig sanning är en utopi, dvs en omöjlighet, fundamentalt beroende på att en otvetydig klassificering av verkligheten är en utopi. Det innebär, bland annat, att "partikelfysikernas" strävan att hitta "Higgs boson" är en utopi, och att paleontologernas strävan att hitta "Livets Träd" är en utopi. Istället är faktiskt Linnés klassificeringssystem ett exempel på den konsekventa kompromissen mellan mönster och process. De ortogonala storheterna "mönster" och "process" kan förenas endast med en kompromiss, och den konsekventa kompromissen är ett ortogonalt system, dvs klassificerande enskilda enheter (t ex organismer) i kategorier av klasser, vilket Linnés klassificeringssystem är ett exempel på. "Den otvetydiga sanningen" är ultimat endast en idé, likt Gud, som omöjligen kan realiseras, därför att den är självmotsägande.
Summa summarium
Slutsatsen av dessa förhållanden är att idén om en otvetydig sanning är klämd emellan verkligheten och vår uppfattning av verkligheten, där ingen plats finns. Istället kommer denna idé för alltid att vara klämd mellan "strukturalister" och "funktionalister" (vilka också har många andra benämningar, såsom "objektivister" och "subjektivister"), där segraren alltid kommer att vara kompromissen mellan dem, men således aldrig den otvetydiga sanningen. Ultimat måste vi alltså acceptera kompromissen och överge idén om den otvetydiga sanningen. Det kan kännas tungt för extremister som hävdar idén om den otvetydiga sanningen, såsom kladister, men är icke desto mindre den påtvingade verkligheten. Dröm kommer alltid att förbli dröm, och verklighet kommer alltid att förbli verklighet, och mötet mellan de två kommer alltid att förbli en kompromiss. Higgs boson kommer aldrig att hittas (om nu inte partikelfysikerna lyckas lura i oss att sannolikhet är lika med sanning), och "Livets Träd" kommer inte heller att hittas, därför att de är omöjliga per definition. Det är omöjligt att realisera en begreppsmässig motaägelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar