Den inriktning i biologisk systematik som kallas "kladistik" är egentligen en sammanblandning av sak och sort som vänder upp och ner på dem, dvs fokuserar på sort istället för sak. Genom detta förvandlar den Darwins illuistration av evolution från att vara en fundamentalt inkonsekvent illustration i termer av sorter till att vara en till synes självklar illustration av Livets Träd. Det stora problemet med denna förvandling är att sammanblandningen av sak och sort leder in i Russell's paradox, dvs är paradoxalt självmotsägande, därför att det betyder att detta till synes självklara Livets Träd för sorter inte har en enda konsekvent lösning, dvs att alla möjliga lösningar av det är självmotsägande.
(Grundproblemet är att sorter inte uppkommer genom dikotom splittring, utan genom förändring av enskilda saker över tid, därför att det betyder att interna linjer i varje möjligt Livets träd kommer att inkludera egenskaper som i verkligheten har funnits vid olika, dvs på varandra följande, tidpunkter, så kallade "felande länkar". Orsaken till sådana "felande länkar" är alltså att en dikotomt förgrenande modell av evolution är fundamentalt inkonsekvent i att blanda ihop sak och sort. Sådana "felande länkar" är alltså ett tankefel, inte något som verkligen har funnits, dvs, inte något att leta efter, lika lite som någor enskilt sant Livets träd. Nej, evolution måste beskrivas orthogonalt, som i den Linneanska systematiken, därför att den sker över verklighetens alla fyra dimensioner).
Problemet med kladistik är att det är mycket lättare att luras in i den än att förstå vad problemet med den är, och att när man väl har lurats in i den, så kan man i värsta fall inleda ett praktiskt sökande efter något som inte står att finna (om man nu inte sysslar med något helt annat, vilket kladisterna tenderar att göra efter ett tag).
