Karl R Popper om toleransens paradox

Även om Karl R Popper förespråkade tolerans, så hävdade han att intolerans (som den som till exempel hävdas i Sverigedemokraterna) inte ska tolereras.

För om tolerans skulle tillåta intoleransens totala framgång, så skulle den hota den toleransen i sig själv. Popper argumenterade att:

Obegränsad tolerans måste leda till utraderande av tolerans. Om vi utsträcker obegränsad tolerans även till de som är intoleranta, om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot slakt av de som är intoleranta, då kommer de toleranta att förgöras, och tolerans med dem.

Yttranden från intoleranta bör dock inte alltid undertryckas, så länge vi kan bemöta dem med rationella argument och hålla dem i schack med den allmänna opinionen. Emellertid,

vi bör hävda rätten att undertrycka de intoleranta, om nödvändigt även med våld; för det kan visa sig att de inte är beredda att möta oss på nivån av rationella argument, utan börja med att fastställa alla argument; de kan förbjuda deras följare att lyssna till rationella argument, därför att de är vilseledande, och lära dem att svara på argument genom användning av nävar eller pistoler.

Dessutom, till stöd för lagstiftningen om de mänskliga rättigheterna i senare delen av 1900-talet uttalade Popper:

Vi ska därför hävda, i toleransens namn, rätten att inte [min fetstil] tolerera de intoleranta. Vi ska hävda att varje rörelse som predikar intolerans placerar sig själv utanför lagen, och vi ska betrakta uppvigling till intolerans och förföljelse som kriminell, på samma sätt som vi betraktar uppvigling till mord, eller till kidnappning, eller återgång till slavhandeln, som kriminell.